Sommaren 2000 upptäckte vi att jag hade en tumör i öronspottkörteln. Jag fick då bara en tanke i huvudet: jag måste ut och hämta luft, ut i naturen.
Så vi åkte till Stendörren, där jag målade en akvarell.
En mycket
naturalistisk, kanske naiv målning.
Sedan jagade jag runt i trakten hemmavid för att finna en lada med
stengrund. Jag fann den vid vägen mot Aspö, men jag var inte
nöjd med naturen där, så jag målade omgivningen vid väg 55
vid Morrarön.
Så opererades jag. Uppvaknandet tog en hel natt och runt om mig svävade utomjordingar i blågröna kläder. Så småningom förstod jag att de var sköterskor, som inte en sekund släppte uppmärksamheten.
Mina händer målade kort därefter
ett träd och jag kunde liksom inte själv bestämma vare sig
färg eller form och så förstod jag att jag hade målat
uppvaknandet, om än något oförståeligt.
Överföringen till elektronisk bild är inte lyckad. Lövverket har nämligen egentligen exakt samma blågröna nyans som utomjordingarna.
Ett par dagar senare var jag faktiskt kry nog att kunna vara med och lyssna till
uruppförandet av Dag Lundins storartade, mäktiga Eskilstunasymfoni.
Jag hade
redan ett par år tidigare börjat på en akvarell, som jag
ville göra kongenial med symfonin.
Dag hade noga berättat
för mig om innehållet och jag fick då en tydlig, konkret bild av
hans visioner. Men när uruppförandet sköts på, tappade jag
lusten och lade målningen åt sidan.
Nu när jag hörde
symfonin stämde allting, jag hörde allt jag målat och jag
fick inspirationen att slutföra verket.
***
Efter en tid kallades jag till strålbehandling och kände en stark ångest inför detta.
Då for vi tillbaka till Stendörren
och där målade jag en ny akvarell på precis samma ställe som
den första.
Det skiljer en hel årstid och ett helt liv mellan dem.
Strålbehandlingen blev helt annorlunda än jag föreställt mig. Den tog 5 veckor.
Efteråt tiggde jag med mig den ansiktsmask jag haft under behandlingen och gjorde en liten installation av den. Man kan få associationer till Edvard Munchs "Skriet", men sanningen är tvärtom. Den symboliserar den oerhörda trygghet jag kände, när jag överlämnade mig i ytterst kompetenta människors vård.
Dessa människor finns på Mälarsjukhuset i Eskilstuna och de finns på Regionsjukhuset i Örebro.